Det hela började förra veckan, på Tisdag eftermiddag då jag upptäckte att Leo hade hög feber. Nästan 40 grader. Och så fortsatte det resten av den veckan-febertoppar som var skyhöga, en trött och gnällig Leo som inte riktigt ville äta som han skulle, en ständig oro om han hade fått i sig tillräckligt med vätska, en undran om varför febern inte gav med sig, flera dagar med febernedsättande och 2 samtal med 1177, 2 samtal med Novakliniken i Rydsgård samt en massa funderingar och letande på nätet efter svar. Fredagen var ganska lugn, tempen låg ganska lågt (dvs ca 38 grader), och Lördagen ungefär samma. Men Söndagen var katastrof-igen. Hög feber. Jag gav upp och ringde återigen 1177 för att be om råd. Nu hade ju vår stackars bebis haft hög feber i nästan en vecka och inga andra symptom.. Vad kunde det vara? Hon jag talade med sa åt mig att omedelbart åka in till lasarettet med Leo för att det kunde ev vara en bakterie i urinen (typ urinvägsinfektion). 

Sagt och gjort! Vi packade väskan och körde in till akuten i Ystad (i och med att det var en Söndag så hade inte vår vårdcentral öppet). Men de på akuten hänvisade oss till Novakliniken i Ystad istället. Där fick vi träffa en läkare som heter Pernilla Bruno. Hon verkade superstressad redan innan vi kom in i undersökningsrummet, där var bl.a en gubbe i väntrummet som klagade på att han varit där länge... Så hon sade till honom att sitta ner och vänta på sin tur. Redan då märkte jag på henne att hon blev ännu mer stressad.. 

Så vi satte oss ner, och jag förklarade situationen. Berättade om Leo's höga feber osv. Så fort jag förklarat så sa hon att hon inte alls var orolig. Det var lugnt. Små barn kan ha feber sådär ibland. Det var ingen fara. Men hon kunde titta lite snabbt på honom, sa hon. 

Jaha.. Hon kollade i hans öron, försökte titta i hans hals men Leo gapade knappt så hon kan inte ha sett mkt. Hon "lyssnade" på hjärta o lungor samt kände på hans hals. 

"Nej det är lugnt, ni kan åka hem. Jag ser inget, allt verkar normalt." 

Okej?! Jag var helt ställd. Arg för att hon inte gjorde ordentliga undersökningar eller tog några prover. Jag kände på mig att detta inte räckte. Men jag sket i att diskutera med henne. Hon verkade vara fast besluten om sin sak. Vi frågade om vi kunde göra ett snabbt blöjbyte innan vi gick men det fick vi inte göra. Hon hade mycket att göra och hänvisade oss till toaletten. När vi var på väg ut ur rummet så stannade jag i dörren och frågade henne ang bakterier i urinen som de sagt på 1177... Men hon tyckte inte att vi skulle ta prover. 

Tacka min älskade sambo som gett mig det finaste som finns-vår underbara son! 

Jag vill tacka mitt liv och mitt öde. För jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få barn. Länge trodde jag faktiskt att jag var steril. Men det är som med Triss.. Plötsligt händer det! ;-)

Att ha fått barn har oxå öppnat en helt ny värld för mig. Jag har fått ett helt nytt liv och jag är så lycklig. Framförallt så får jag känna hur den starkaste kärleken i världen känns. Kärleken till ens barn. Den är så obeskrivlig. Så vacker. Så oändlig. 

Jag älskar min son. Jag älskar min sambo. Tack för detta fina liv med er ♥️ Ni är mitt allt! 

• Sjukvården
• Alltså.. Tack!